Vår gästskribent heter Per Edvin Backman och arbetar som guide i Georgien.
Såvitt vi vet börjar vinets världshistoria i Kaukasus och det i gränstrakterna vid Georgien och Armenien, närmare bestämt i ett område som heter Shulaveri. Denna vetskap har vi arkeologerna att tacka för.
På en plats som heter Gadachrili Gora har de hittat kemiska rester på keramik som visar att man framställde vin där för 8000 år sedan.
Det har hittats liknande fynd på andra platser i närheten av Gadachrili också. Arkeologerna kunde dessutom konstatera att den traditionella metod för vintillverkning som används idag, också användes för 8000 år sedan.
Vilka dessa människor var kan vi däremot inte veta och heller inte vilket språk de talade. Det enda vi vet är att Gadachrili ligger i dagens Georgien, ganska nära den armeniska gränsen. Att därmed säga att georgierna uppfann vinet är att gå för långt.
Däremot vet vi att det var den kultur som kallas Shulaveri-Shomo som började odla vin. Genom pollenanalyser har man identifierat vinodling på sluttningarna runt själva platsen där keramiken återfunnits. När odlingen tog sin början var den tämligen oorganiserad och man hjälpte helt enkelt de vilda vinstockarna upp i träden, en metod som kallas maghlari.
Nästa steg i utvecklingen kallas olikhnari och det är under detta stadium man börjar bygga ställningar och liknande, som vinet kunde klättra i. Det sista steget, ungefär vad vi ser idag, kallas dablari, och denna metod innebär både gallring av klasar, beskärning, stora sammanhållna fält o.s.v. Modern vinodling helt enkelt.
De här tre olika metoderna används alla fortfarande i Kaukasus, speciellt gäller det den husbehovsodling nästan alla familjer praktiserar, för vinet är en så helt central del av kulturen, att i princip alla odlar vin i större eller mindre utsträckning.
Världens äldsta vinfabrik, eller center för storskalig vinproduktion, har återfunnits i en grotta i centrala Armenien. Denna grotta kallar arkeologerna Areni-1 och där verkar vin och religiös rit ha hängt samman. I Armenien har arkeologerna också hittat en 6000 år gammal vinpress.
Att vin och religion hänger samman är egentligen inte konstigt, det är ett välkänt faktum att men blir påverkad i sinnet, och vinet är faktiskt än idag närmast religion i Georgien. Det används också i vår nattvard, som bekant. När Georgien kristnades av den unga kvinnan Nino, i början av 300-talet, bar hon ett kors gjort av två grenar av en vinranka och det kors, med böjd tvärbalk, som är den främsta symbolen för den georgiska kyrkan, heter just vinkors.
Det är också ett faktum att de flesta kloster historiskt haft vinproduktion och det har varit en viktig näring för klostrens Det ekonomi, flera kloster producerar vin än idag. Den kända grottstaden Vardzia vittnar om omfattande vinproduktion och redan långt innan medeltiden var det en viktig exportprodukt. Det skall också sägas, att innan området kristnades, fanns det en omfattande Dionysos-kult i Kauaksus.
Men det har inte bara varit glada dagar för vitikulturen i Georgien, många motgångar har det varit också. Ibland har det varit mänskliga faktorer som t.ex. mongoler som högg ner vinrankorna för att få mer bete till sina hästar. Det har också varit muslimska regimer som ödelagt odlingar då de hade alkoholförbud.
Den senaste motgången var den ryske ledaren Gorbatjovs kampanj mot alkoholen. Förutom det, så har sjukdomar på plantorna tagit ut sin rätt och den amerikanska vinlusen drabbade även Kaukasus hårt på 1800-talet. Annars har det, som i alla vinodlingar, varit problem med svampsjukdomar, främst i Västra Georgien som är lite fuktigare. Frost har inte varit något större problem då de inhemska sorterna är mycket frosttåliga, däribland den mest kända röda druvan, Saperavi.
Andra kända druvor är bl.a. de vita Rkatsiteli, Mtsvane, Chinuri och Tsolikouri. Bland de mer kända röda återfinns Alexandrouli, Mtvandidi och Mujuretuli. Faktiskt finns det flera hundra sorter som är inhemska i Kaukasus. Det kanske mest berömda röda vinet heter Kvanchkara och är en blandning av Alexandrouli och Mujureteuli, vilket är en specialitet från regionen Racha. Kvanchkara är också känt som diktatorn Stalins favoritvin.
På 1800-talet introduceras västerländska metoder och godset Tsinandali var ledande i denna utveckling. Vin från Tsinandali är fortfarande mycket välkänt. Annars brukar man bl.a. tala om mikroregionerna Kvareli och Telavi, men det finns många fler. Alazanidalen är ytterligare ett känt geografiskt begrepp när det talas om georgiskt vin.
En av de mer välrenommerade producenterna är Kindzmarauli och deras produktionsanläggning är belägen i just Kvareli. På Systembolaget finns idag bara ett märke i standardsortimentet och det vinet kommer från Bröderna Askaneli. Det är ett bärnstensvin gjort i kvevri och på Rkatsitelidruvor odlade i Kvareli. Övriga georgiska viner på Systembolaget är beställningsvaror.
Det traditionella sättet kallas kvevrimetoden och går ut på att man låter druvor, kärnor och själva klasens kvist, ligga i en stor kruka under en längre tid och så att säga självjäsa. Därefter tar man ur det färdiga vinet med en skopa, enligt traditionen. Det som blir kvar använder man för att destillera fram georgisk grappa, kallat chacha. Vinet som fås genom denna metod är antingen rött eller bärnstensfärgat. Bärnstensvin kallas i den anglosaxiska världen för orangevin.
Kvevrikrukorna grävs ner i marken för att temperaturen skall vara jämn över året. De är ofta nedgrävda inne i ett hus, kallat marani, på georgiska. Marani brukar översättas till ”vinkällare”, men är nödvändigtvis inte en källare, oftare något slags uthus. Marani kan också vara namnet på en hel lantgård, eller en del av ett namn för ett specifikt vin.
Kvevrin är spetsig i botten och oval i formen, detta för att den skall tåla trycket från omkringliggande jord. Själva tillverkningen av dessa stora krukor är ett avancerat hantverk i sig och kunskapen lärs inom vissa familjer och kunskapen går från generation till generation. När man vill skapa en kvevri är valet av lera av största vikt då leran senare påverkar det färdiga vinets mineralsammansättning och i byn Vardishubani, i vinprovinsen Kakheti, finns en lång tradition av kvevritillverkning.
Kvevri är det namn som används i Östra Georgien men i Västra Georgien heter krukorna churi. Även mängden druvstjälkar i vinet skiljer sig mellan landsdelarna, där det östra Kakhetien har mycket stjälkar, och de västra provinserna Imeretien och Mingrelien har lite. Provinsen Kartli, i det centrala Georgien, ligger däremellan, beträffande mängd stjälkar.
Innan man lägger druvorna i kvevrin har krukan dessförinnan steriliserats med hjälp av lime, samt impregnerats med bivax på insidan. Druvorna skall också krossas, vilket görs i ett speciellt träkar, kallat satsnakheli. Det finns en givetvis en mängd andra utensilier i en typisk marani, förutom redskap är det olika typer av dryckeskärl, samt mindre lagringskärl i keramik. Det viktigaste är kanske det horn som traditionellt används för speciella saluteringar vid viktiga högtider, ett så kallat kantsi. I maranin hålls också alla familjefester, s.k. supras, vilket är högt ritualiserade måltider. Vill ni besöka Kaukasus så är bästa tiden maj-juni och för vinälskaren september-oktober.
Gaumarjos – skål!
Läs mer om Georgie och Armenien:
- Georgien: ”Vi har vinet i blodet”
- Georgien – ett gammalt vinland
- Armenien – druvorna, vinerna och maten!
