När det första rosévinet kom vet man faktiskt inte riktigt. Däremot är det mycket troligt att många av de tidigaste röda vinerna var ganska ljusröda, mycket likt dagens mörkare roséviner.
De vinframställningstekniker som vi använder idag hade man inte på den tiden, i alla fall inte om vi går tillbaka till antikens sätt att göra vin. Tänk på att man gjorde allt för hand, plockade druvor, använde fötterna till pressning och man fick en fruktsaft som var ganska ljus om man jämför med dagens röda viner.
Men det var faktiskt också så man ville ha det. Ett vin med en ljus färg och fruktig stil. Det var inte förrän senare som man förstod vitsen med ett mörkare vin och att det var skalen som gjorde vinet mörkare. Då lät man skalen ligga i längre så att vinet blev mörkare och mer tanninrikt, men det var faktiskt inte så populärt. Men många århundraden senare började vingårdar i Bordeaux att framställa ett mörkare vin som folk tyckte var intressant och på 1600-talet i Bourgogne gjorde man vita viner, fast snarare lite åt det gråaktiga rosa hållet, som var gjorda på Pinot Noir druvor.
Och så gick det sedan in på 1900-talet då man i USA med fast jäsning framställde ett rött vin från Zinfandel som blev rosavitt och mycket populärt vin, kallat White Zinfandel.
Men så en dag, efter andra världskriget, lanserade två portugisiska vinproducenter söta och något krispiga roséviner. Lustigt måhända, eftersom Portugal idag inte är en dominerande roséproducent, i alla fall inte när det gäller söta roséviner.
I början av 1970-talet började folk i allmänhet att vilja ha ett större urval av roséviner och det var väl då som man på allvar och i större skala började producera ett ljust vin av röda druvor.
År 1976 planterade man Cabernet Sauvignon i Kalifornien som sedan blev ett blekrosa vin som man kallade för ”White Cabernet” eller ”Cabernet Blush”. Alla gånger var det färgen, krispigheten, det svala coola vinet som tilltalade alltfler vindrickare. Egentligen blev rosévinet poppis fört efter detta.
